Igår tittade jag på Agenda. Där var Maud Olofsson. Hon marknadsförde återigen sin idé om så kallade ungdomsavtal.

Ungdomsavtal måste vara en av de sämsta politiska idéer de borgerliga partierna åstadkommit de senaste åren. Logiken är i korthet att man ska ta bort/minska tryggheten för ungdomar. Detta ska ge fler jobb.

Men hur ser det sambandet ut?

Regeringen har sedan den tillträdde fört en politik för ökat arbetskraftutbud. Orsaken har varit att arbetsmarknaden varit överhettad och det därför behövs fler personer i arbetskraften. Därför har a-kassan sänkts, för att fler ska söka jobb. Så såg teorin ut.

Sen kom verkligheten. Det tog mindre än två år.

I verkligheten har vi en arbetslöshet som skenar. I Sverige ökar arbetslösheten mer än i jämförbara länder. Ungdomsarbetslösheten är näst högst i Europa. Tillväxten faller som en sten. Många drabbas. Kommunernas ekonomi står näst i tur. Jobbkrisen blir då en välfärdskris när kommunerna tvingas säga upp personal. Att i det läget tro att man löser något genom att öka arbetskraftsutbudet är obegripligt. 

För det är precis som Peter Andersson skriver;

Näringsministern har egentligen bara lösningar som är gamla som gatan från de borgerliga: Sänk de ungas löner och försämra anställningstryggheten. Det är enligt centerledaren den enda vägen.

Littorin verkar mest glad.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Haninge, jobben, välfärden, miljön