Idag skriver både SvD och DN om att länsrätten i en dom har gett Haninge kommun rätt att ge betygsliknande omdömen i förskoleklass. Bakgrunden är att den dåvarande barn- och utbildningsnämnden i maj 2008 beslutade om att ge skriftliga omdömen. Ett beslut som senare anmäldes till Skolinspektionen och överklagades till Länsrätten.
April 2009 riktade Skolinspektionen kritik mot Haninge kommun för att de gav ut betygsliknande omdömen i förskoleklass. De ansåg inte att det var förenligt att ge omdönen i förskoleklassen då målen i läroplanen var kopplade till grundskolan.
Nu ger länsrätten Haninge kommun rätt. Ett beslut som jag välkomnar.
Beslutet att införa kunskapsuppföljningen även i förskoleklassen fattades i bred politisk enighet. Det är en del av den strategi som vi socialdemokrater satte i verket redan under den förra mandatperioden och därmed ett fullt naturligt steg. Vi socialdemokrater ville hellre kalla det skriftlig information, och inte skriftliga omdömen, då begreppet omdöme leder fel. Något som kan förklara varför Skolinspektionen reagerade som de gjorde.
För mig är betyg inte ett omdöme om den enskilde eleven utan en information om hur pass väl skolan, d v s dess lärare, skolledare och skolpolitiker, lyckas i sitt uppdrag att ge eleverna den kunskap de har rätt till. Har man det synsättet är betyg en självklarhet, inte bara i grundskolans lägre åldrar utan även i förskoleklassen.
Lär gärna vad Peter-Olevik Dunder,Veronica Palm, Mats Gerdau och Johanna Graf skriver.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Haninge, betygsliknande omdömen, Skolinspektionen, länsrätten
#1 by Carl Norberg at 24.09.2009
Bra Robert.
#2 by Bengt Nilsson at 24.09.2009
Sorgligt att sk sossar vill ha ett elitistiskt sorteringssamhälle även för barn!
#3 by Eva Hillén Ahlström at 24.09.2009
Vilken tur att man slipper bo i Haninge.
Det är konstigt att inte pedagoger för barn i förskola och lågstadium har förmågan att prata. Att de i stället måste skriva sina omdömen.
Mitt förslag är att man på lärarhögskolorna för in ett nytt ämne som ger kunskaper i att samtala – att föra en dialog – eftersom det uppenbarligen råder brist på sådana färdigheter. De redan yrkesverksamma lärarna kan kanske få en vidareutbildning i ämnet?
/Eva
#4 by Christer at 24.09.2009
Oavsett vad man tycker i den aktuella frågan så är det inte lämpligt att använda ordet ”betyg” eller ”omdöme” om den fragmentariska del av helheten som du pratar om. Det försvårar debatten avsevärt att de inblandade använder samma ord om helt olika fenomen och i olika syften.
Ett ”betyg” med det syftet som du beskriver är ju snarast ett arbetsdokument inom verksamheten som i så fall bör användas av berörda parter (lärare, skolledare och skolpolitiker) och inte skickas till eleven och föräldrarna.
Eleven och föräldrarna har ett behov av att veta vad som fungerar bra och vad de behöver arbeta vidare med. Föräldrarna behöver också veta vilket stöd eleven kommer att få och om det är något som de kan hjälpa till med. Det vi kallar ett IUP (individuell utvecklingsplan) och som det redan finns lagar och förordningar om.
#5 by Mats Erikson at 26.09.2009
Varför inte börja redan vid föräldraledigheten? Sätt en stämpel på de små redan då, så att de får veta att om de duger eller inte. Jag är ärligt talat väldigt glad att mina barn inte gått i förskola i din kommun.
#6 by Robert at 26.09.2009
Det som stressar oss människor allra mest, även barn, är att inte kunna leva upp till de förväntningar som finns. När vi vuxna inte klarar av det jobb vi förväntas göra eller när vi som barn inte kan läsa lika bra som kompisen gör.
Om vi vill minska barnens stress har vi två val, antingen sänker vi förväntningarna. Det är OK att inte alla barn kan läsa när de är sju år eller alla behöver ju inte kunna räkna när de är tio. De får helt enkelt lära sig i sin egna takt. Eller så ser vi till att alla barn kan läsa redan när de är sju år och att de kan räkna när de är tio.
Problemet med att alla barn får lära sig i sin egna takt är att kunskapen blir väldigt ojämt fördelad och att stressen ökar enormt mot slutet. Grundskolan är nio år och om det är OK att inte lära sig så mycket i de lägre åldrarna så måste ju eleven ta igen det mot slutet, vilket givetvis ökar stressen. För vi ska väl inte acceptera att en massa elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper?
Vänligen
Robert
#7 by Mahamed Ali Abdi at 26.09.2009
Hejsan Robert!
Du får tolka det jag skriver nedan som positiv kritik. Eftersom du och jag inte känner varandra så tänker jag försöka vara mjuk.
Först kan jag berätta en liten historia ur mitt liv. Jag blev stämpad som ”efterbliven” när jag gick i lågstadiet. Lärarna berättade för mina föräldrar att jag hade ”inlärningsproblem”. Därefter bytte min mamma mig till en annan skola. Numera läser jag sista halvåret på Högskola som byggnadsingenjör och tänker fortsätta läsa till statsvetare.
Hade min mamma eller jag utgått från att skolan hade rätt. . . Då hade jag inte varit där jag är ingen. EN RISK INGET BARN BÖR UTSÄTTAS FÖR. (Därmed punkt!)
Jag kan förstå att du vill kunna ”hitta” barn som faller efter tidigt. Men någonstans måste gränsen gå. Varför inte sätta den gränsen vid 5an, som vi har det nu. Där får alla elever göra nationella proven och man ser ifall någon ligger efter. Gör en person det, då kan man få extra stöd under 6-9 för att komma ikapp. De första åren i skolan är känsliga. Barn är elaka mot varandra. Om man har ”skriftliga omdömen” så finns chansen att barnen jämför sig med varandra och att stressen kommer redan i ett tidigt stadie. Dessutom finns det skäl att vara försiktig med detta. . . Mobbing kan uppstå för att någon ligger lite efter!(?)
Mvh Mahamed Ali Abdi partivän från Borås
#8 by Mahamed Ali Abdi at 26.09.2009
Hade min mamma eller jag utgått från att skolan hade rätt. . . Då hade jag inte varit där jag är *ingen* ska bort. Råka få med det oavsiktligt