Du får tolka det jag skriver nedan som positiv kritik. Eftersom du och jag inte känner varandra så tänker jag försöka vara mjuk.

Först kan jag berätta en liten historia ur mitt liv. Jag blev stämpad som ”efterbliven” när jag gick i lågstadiet. Lärarna berättade för mina föräldrar att jag hade ”inlärningsproblem”. Därefter bytte min mamma mig till en annan skola. Numera läser jag sista halvåret på Högskola som byggnadsingenjör och tänker fortsätta läsa till statsvetare.

Hade min mamma eller jag utgått från att skolan hade rätt. . . Då hade jag inte varit där jag är ingen. EN RISK INGET BARN BÖR UTSÄTTAS FÖR. (Därmed punkt!)

Jag kan förstå att du vill kunna ”hitta” barn som faller efter tidigt. Men någonstans måste gränsen gå. Varför inte sätta den gränsen vid 5an, som vi har det nu. Där får alla elever göra nationella proven och man ser ifall någon ligger efter. Gör en person det, då kan man få extra stöd under 6-9 för att komma ikapp. De första åren i skolan är känsliga. Barn är elaka mot varandra. Om man har ”skriftliga omdömen” så finns chansen att barnen jämför sig med varandra och att stressen kommer redan i ett tidigt stadie. Dessutom finns det skäl att vara försiktig med detta. . . Mobbing kan uppstå för att någon ligger lite efter!(?)

Mvh Mahamed Ali Abdi partivän från Borås

Om vi vill minska barnens stress har vi två val, antingen sänker vi förväntningarna. Det är OK att inte alla barn kan läsa när de är sju år eller alla behöver ju inte kunna räkna när de är tio. De får helt enkelt lära sig i sin egna takt. Eller så ser vi till att alla barn kan läsa redan när de är sju år och att de kan räkna när de är tio.

Problemet med att alla barn får lära sig i sin egna takt är att kunskapen blir väldigt ojämt fördelad och att stressen ökar enormt mot slutet. Grundskolan är nio år och om det är OK att inte lära sig så mycket i de lägre åldrarna så måste ju eleven ta igen det mot slutet, vilket givetvis ökar stressen. För vi ska väl inte acceptera att en massa elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper?

Vänligen
Robert

Ett ”betyg” med det syftet som du beskriver är ju snarast ett arbetsdokument inom verksamheten som i så fall bör användas av berörda parter (lärare, skolledare och skolpolitiker) och inte skickas till eleven och föräldrarna.

Eleven och föräldrarna har ett behov av att veta vad som fungerar bra och vad de behöver arbeta vidare med. Föräldrarna behöver också veta vilket stöd eleven kommer att få och om det är något som de kan hjälpa till med. Det vi kallar ett IUP (individuell utvecklingsplan) och som det redan finns lagar och förordningar om.

Mitt förslag är att man på lärarhögskolorna för in ett nytt ämne som ger kunskaper i att samtala – att föra en dialog – eftersom det uppenbarligen råder brist på sådana färdigheter. De redan yrkesverksamma lärarna kan kanske få en vidareutbildning i ämnet?

/Eva