Jag skrev tidigare om att opinionsläget blir allt bättre för det rödgröna alternativet. Det är kul även om det enda vi faktiskt vet är att valet blir jämnt.

I Agendas partiledardebatt blev det tydligt varför jag tror att opinionsvindarna börjar vända.

Verkligheten börjar göra sig påmind. Och den är tung att prata bort. När lärare sägs upp i kommunerna och Jan Björklund ordagrant säger ”skyll inte på mig” trots att det är han som vägrar anslå några pengar i år. Det känns som han har passerat sitt bäst före-datum.

Eller när det är kris i bilindustrin och Maud Olofsson på område efter område gör ingenting.

Eller när allt fler trängs ur a-kassan och allt fler börjar kritisera försäkringskassans nya stenhård regler och regeringen bara vill se mer av repressiv politik. När Göran Hägglund efter att ha medverkat till att tränga ut 500 000 människor ur a-kassan har mage att stå och säga att han tycker människor bör betala vad det kostar att vara med i a-kassan.

Sen tror jag Reinfeldt förlorar väldigt mycket på kommentarer av typen ”om det vore nån fart på dig som politiker”. Han framstår som dumdryg och gubbig. Hans strategi verkar vara att prata bort krisen snarare än göra något.

[s-buzz] ser fram mot debatten på nätet, Peter ser fram mot fler rödgröna väljare efter debatten, Åsa Westlund glädjs åt att vi har medvind och tycker att Maud Olofsson är en bra socialdemokratisk valarbetare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om opinion, Jan Björklund, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, bloggbävning, regeringen